3-årskalas

Ni som känner mig vet ju att jag älskar att ordna tillställningar, stora som små.

Jag får riktigt behärska mig för att det inte ska gå överstyr ibland, särskilt på barnens kalas. Men det är ju så roligt och jag älskar känslan av fest. 

När vi var små blev vi firade ordentligt när vi fyllde år. När man har så många syskon som jag har så fick man massor och presenter (och kompisar just den dagen). Mamma bakade godsaker, vi fick välja dagens mat och ja.. Ni vet. Man kände sig speciell liksom. Och det vill jag överföra till mina barn. Med måtta helst, även om de där med måtta brukar vara lite svårt för mig. Har alltid varit ON eller OFF.

Som tur är brukar tiden vara knapp och så var det verkligen inför barnens kalas i söndags, då det var innebandyturnering, massa plugg och en mannens mäss-helg, så det blev lite lagom tycker jag. 

Nåja, det blev en trevlig kväll med trevligt folk. Inte minst för våra älskade 3-åringar som dagen till ära trotsade minimalt. 

Kycklingsallad för vuxna och korv med bröd för barnen. Och sen fika på det. Och det är ju fikabordet jag tycker är roligt att fixa.

Syrran var ju här och jag lät henne knäppa några bilder på just det bordet. 

Efter lite googlande ville Nova ha blå-eller-grön rostårta.  Mintgrön blev den.
Nöjd med hur den såg ut men tyvärr väldigt amerkiansk till smaken.

Stella ville ha godistårta. Pillgöra.

Vad är väl ett barnkalas utan chokladbollar och popcorn? 

Tidsbrist var det ja. Skummisar.

Någon koncentrerad 3-åring.

Någon hoppas på en regnig sommar :)

Det blev över massa tårta och jag med min självdisciplin och sockerberoende skulle väl ha smällt i mig allt så jag tog mitt förnuft till fånga och gav bort det för att göda andra. Inledde en sockerfri vecka med glömde av det idag när jag köpte en proteinbar. Men lite glad ändå, att jag inte föll tillbaka. De där sockret är inte direkt bra för mig och denna vår har vi umgåtts lite väl mycket med varandra. Så kan det gå.

Det där med skola och självförtroende

Här sitter jag, precis hemkommen från matten och äter frukost och tycker liksom att livet är rätt härligt.
Ja, det är stressigt nu inför terminavslut, många stora uppgifter väntar på att bli gjorda. Bland annat två hemtentor som fortfarande känns som läskiga spöken men det brukar kännas bättre när man kommit en bit på vägen.
Men vet ni, att börja skolan var nog det bästa jag kunde göra.

Det gör så otroligt mycket för självförtroendet att märka att man faktiskt kan. Jag var så himla nervös inför skolstarten, över att jag aldrig skulle klara mig. Jag och skola har tidigare i mitt liv inte varit någon bra kombination. Det är inte så att jag har extremt svårt för att lära mig saker men jag har aldrig haft någon bra studieteknik, inte trott på mig och bara gett upp innan jag ens börjat. Jaja, det låter tragiskt men så har det varit.
Jag började skolka i 8:an och tog mer sovmornar än någon annan i gymnasiet. Lägg på lite väl många håltimmar och hinna-med-tidigare-bussar-avdrag. Om man säger så här så var mina skoldagar sällan särskilt långa. Känns så himla meningslöst så här i efterhand.
Det har alltid varit mycket annat runtomkring mig som gjort att jag inte orkat med skolan. Så urbota dumt att lägga ner energi på fel saker men det brydde jag mig inte om då.
Det var inte så att jag fick massa IG:n men jag fick inte heller de betygen jag hade kunnat få om jag kämpat lite.

Om det är något jag vill försöka lära mina barn (och hoppas på att de inte är lika tjurskalliga som som deras mor var) så är det skolans betydelse och att man måste kämpa för att nå dit man vill vara. Det öppnar så många andra dörrar..

Nåja, hittills har jag fått godkänt på varenda uppgift både på högskolan och på komvux (matten). Till och med VG på några uppgifter, varav ett matteprov. Den första månaden jobbade jag ju samtidigt också. Och det gick vägen ändå.
Jag har hela terminen tänkt att jag vill "förtjäna" mitt sommarlov. Inte ta massa genvägar och glida fram på en  räkmacka som jag brukar göra. Det känns ju så himla mycket bättre när man gör något ordentligt. Jag läser ju inte till något väldigt avancerat och komplicerat men det kräver en hel del jobb för det. Och de flesta av mina studiekamrater är redan utbildade lärare med många års erfarenhet, då det är samma kurser för grundutbildning och fortbildning. Och det funkar ändå, jag får läsa mer litteratur då jag inte har några egna erfarenheter att bidra med.

Sen trodde jag att det skulle vara ganska tråkigt att gå i skolan igen. Ointressant liksom. Och visst är det aptråkigt ibland men det mesta är faktiskt himla intressant. Som just nu så läser vi en valfri avhandling som behandlar något av ämnerna kursen berör. Imorgon ska det redovisas. Jag tycker det är sååå intressant. Läste igenom två extra avhandlingar bara för att jag råkade fastna i ämnet.. Skulle bara kika om de kommit fram till samma sak.  Det har liksom inte hänt förr kan jag lova.

Idag är jag också medveten om att jag har koncentrationssvårigheter och vet att jag måste ta pauser för att hålla koncentrationen uppe. Det ger mig ingenting att sitta och plugga 5 timmar i sträck. De två sista timmarna är mina tankar inte alls där de ska. Men tar jag en paus på 15 minuter eller mer, kanske en promenad eller träning på lunchen och äter bra så går informationen in på ett helt annat sätt.

Det var inte alls meningen att skriva något "skryt-inlägg", bara reflektera över att man faktiskt kan om man vill. Även om man en gång i tiden struntade i skolan. Och även om man inte gått i skolan på länge. Och även om man har 3 småbarn och en man som jobbar långt över 100%. Kan jag så kan vem som helst!